gravidnu

Den 15e april kl 12.13 kom vår lille son Leon. Vägde 3470 gram och var 52 cm lång.
En stor och vacker pojke och vi kan inte bli mer stolta!



Förlossningsberättelse:
De började i onsdags på morgonen då jag kände av en konstig smärta som jag inte va säker på om de va värkar eller inte. Kl 8 på kvällen gjorde de ondare och jag kunde då konstantera att jag hade regelbunda värkar.
Vid kl 00.00 började värkarna att bli tätare men jag försökte ändå sova för jag tänkte att jag ändå skulle bli hemskickad om jag åkte in till förlossningen.
kl 02.35 gick vattnet och jag kände tillomed inifrån hur det "sprack" som tur var så var jag vaken när vattnet gick så jag flög upp ur sängen för att undvika vatten i sängen haha.

Jag skrek till Jonzi att vattnet hade gått och han flög upp ur sängen, hämtade handdukar som jag kunde torka mig och golvet med. Värkarna kom med 7 minuters mellanrum så jag ringde till förlossningen. De sa att jag kunde avakta lite tills värkarna blev tätare. Jag ställde mig i duschen för o duscha av vattnet som runnit ner på hela mig mer el mindre plus att de va skönt för värkarna.

När jag duschat klart kom värkarna med 3-4 minuters mellanrum, så de gick snabbt!
Vi ringde till förlossningen igen och bestämde oss för att åka in. Så kl 3.15 ungefär var vi på förlossningen.
Jag har lite luckor från allt så allt stämmer kanske inte riktigt, men jag ska göra mitt bästa.
Börja med att ta ctg-kurvan, sen fick jag ta ännu en dusch för värkarna var så starka. När jag kom in på förlossningen var jag öppen 3 cm.

Jag satt nog i duschen en timme tror jag, UNDERBART haha. Utan duschen hade jag gått under haha.
Efter duschen fick vi ett rum och värkarna blev bara värre och värre.
Jag fick värmedynor som skulle hjälpa mig genom värkarna och de hjälpte ibland, men när de blev som värst åkte lustgasen fram. När klockan var 8 ( tror jag) var jag öppen 6 cm, de hade alltså gått ganska snabbt.
haha när jag tog lustgasen vid vissa tillfällen så somna jag för 2-3 sekunder.

Jonzi var ett stort stöd under förlossningen, även fast han i början trodde han skulle svimma för att han va så rädd och nervös. Men han skötte sig galant och utan honom undrar jag om jag verkligen hade klarat de.
Smärtlindringen som jag fick var alltså lustgasen och värme om man nu kan säga så.
Sa nej till edan eftersom allt gick så snabbt.

Smärtan som jag kände under dessa timmar kan man inte ens beskriva, under vissa stunder kändes de som om jag skulle dö, helt ärligt. Jag minns att jag sa " jag orkar inte mer, jag ger upp". Men med Jonzis stöd så klarade jag mig egenom de. När klockan var 10.45 ( tror jag) så var jag nästan helt öppen och barnmorskan jag hade tyckte att jag kunde börja krysta lite så jag skulle öppna mig helt.
Kl 11.15 var jag HELT ÖPPEN, så de var dags för att börja krysta på riktigt. I början kändes de som om de inte hände nånting, jag krysta o krysta men inget händer (?)

De var en lång timme och jag trodde aldrig att de skulle va över. Jag tyckte de var lite svårt att hitta en bra krystställning för jag kasa ner hela tiden. Var också svårt att veta hur man skulle krysta. Men till slut hitta jag en bra ställning och DÅ kände jag hur bebisen börja komma. Kommer ihåg att de gjorde så FRUKTANSVÄÄÄÄRT ont när huvudet skulle ut AJAJAJAJ! När huvudet var till halvägs ute så la jag handen där för att försöka känna hur långt jag kommit. jag kände ett HUVUD! Jag fick lite smått panik. de va ju trots allt mitt barns huvud som jag känner!

När huvudet väl var ute var de "bara" kroppen kvar. Det gick betydligt snabbare än huvudet, PLOPP sa de så var hela Leon ute. Han skrek som en galning när han kom ut och jag blev lättad av att höra de. De la upp honom på mitt bröst och jag fick för första gången se mitt barn! Oj vilken känsla. Smärtan försvann för en stund och jag låg bara och titta på mitt mirakel som jag faktiskt FÖTT fram. Minns att jag grät en skvätt av lycka och likaså gjorde Jonzi.

När vi fått bekanta oss lite så undersökte de mig för o kolla om jag spruckit något., och visst hade jag de.
Kände ju inte när jag sprack men jag kände när de sydde ihop mig. De tog en timme för dem att sy, de va inte kul.
Vi fick ligga kvar på förlossningen ända till kvällen pga mitt "tillstånd" jag hade blödigt en hel liter och fick därför ligga med dropp. Men till slut avtog blödningen och vi fick ett rum på BB.

De finns en del saker jag valt att inte ta med, men om ni undrar nått så fråga på. Ni märker ju om jag svarar el ej haha. Nu är vi iaf äntligen hemma och jag tänkte skriva lite imorn om själva vistelsen på BB.
Vi mår alla 3 finfint, Leon ligger här brevid och sover som en stock efter att ha tömt mig på mat.
Hoppas ni orka läsa allt, blev ju ett ganska långt inlägg.
hade bra! nu ska jag mysa vidare med min son Leon och sambo Alexander.
Ciao!